...om att ha en förälder som dricker.

Alla andra hade så bra föräldrar. Hemma hos alla andra var det trevligt, och föräldrarna drack inte. Och eftersom ingen annan hade det likadant som jag, kunde jag naturligtvis inte heller berätta eller avslöja något om hur det var i min familj.

När jag växte upp, på 70- och 80-talen, tror jag att man pratade ännu mindre än idag om hur det är att leva i en familj med missbruk. Jag kan inte minnas några tidningsartiklar, tv-inslag eller böcker som tog upp det. Och internet fanns inte ens… Tystnaden var massiv – ibland pratade man om alkoholister men den bild som spreds stämde ju inte med min mamma och pappa. De var inga a-lagare som satt på en parkbänk och luktade illa. Både mamma och pappa skötte sina jobb, och de hade bra jobb dessutom. Vi bodde i en villa med stor trädgård och jag vet att många avundades mig för hur bra jag hade det. Ha! Bra?! Ibland kunde jag bli så less på det där, och ville bara skrika och berätta men det gick bara inte. Hur skulle någon kunna förstå – ingen annan hade det ju som jag?

När mamma eller pappa hade druckit ville jag inte ha kompisar hemma. Men ibland misslyckades mina planer och pappa kunde komma och knacka på dörren och fråga om han skulle sjunga något… Mina kompisar tyckte att han var en skojig pappa: ”Tänk om min egen pappa var så där!”. Själv sa jag inget, men märkte att pappa luktade starkt av rakvatten igen och alltså var full. Fast ingen annan förstod.

Jag minns en släkting till mig som jag brukade brevväxla med. Hon hade alltid tyckt att vi hade det så fint och bra hemma hos oss och såg vårt hem som rena rama paradiset. En gång blev vi osams då hon tyckte att jag var så himla präktig och inte kunde fatta att andra minsann inte alltid hade det så bra som jag. Hon såg bara ytan, och jag hade inte heller släppt in henne. Flera år senare kunde vi berätta mer ärligt och det visade sig att vi hade massor av gemensamma upplevelser av att ha levt med missbruk. Mycket var olika på utsidan, men känslorna var desamma.

Sakta men säkert insåg jag att jag kanske inte var så ensam. Jag läste någon bok, hittade en dikt, kunde känna igen mig i en film. Gemenskap går att hitta på så många sätt.

Det dröjde till vuxen ålder innan jag verkligen på allvar förstod att jag delade mina upplevelser med tusentals andra. En massa andra som också varit tysta som barn och inte sagt något, med rädsla för att ingen annan skulle kunna förstå. Och tänk om det var så att det kanske inte hade varit så perfekt hos ”alla andra”?

Av Helena Wannberg

Läs fler inlägg av Helena.