"Så jävla fast i drogerna" (del 3 av 3)

Dan efter körde de mig hit, till behandlingshemmet. Jag fick inte röka, inte ringa, ingen musik, ingen tv. Jag mådde kasst. Jag befann mig mitt ute i skogen, visste inte var. Vad är detta för jäkla ställe?

Jag kände mig sviken.

I början var det skitjobbigt. Alla val som jag var tvungen att göra. Ska jag sluta med droger? Eller ska jag fejka alltihop och sticka. Kontakten med mamma var ansträngd. Många var besvikna på mig. Det kändes som något fattades mig. Det var haschet. Jag kände mig ensam utan min drog. Innan jag kom hit var jag ju drogad hela tiden.

Jag lade alla problem utanför mig själv. Det var riktigt svårt att inse att jag behövde hjälp. Jag fattade inte varför jag skulle vara här. Jag hade ju kontroll, tyckte jag.Allt var väldigt strukturerat i början. Jag jobbade mycket, var med och skötte en gård. Tiden gick fort och jag gjorde något vettigt av mina dagar. Samtalen med personalen pågick hela tiden när vi jobbade. Jag skötte mig.

Men så fick jag skulden för något och började jobba ner mig. Jag drog några gånger. Hamnade på låst avdelning, vilket var fruktansvärt.
Jag kände mig sviken igen.

Efter ett par månader lugnade jag ner mig och bestämde mig för att lägga av. Jag började inse att det är ju inte personalens fel.
Det är mitt fel. Först då började jag jobba med mig själv på allvar och det gav resultat.

Jag har varit här i åtta månader. Jag är vilsen, vet inte vem jag är, eftersom jag håller på att byta identitet. Jag kommer mer och mer till insikt om mig själv. Jag borde ha kommit hit mycket tidigare. Är man fast i droger och kriminalitet måste man hemifrån, lyftas ur det kaos man lever i och vara för sig själv och få hjälp. Jag har fått liknande hjälp hemma men för mig funkade inte det.

Orden kommer tillbaka, även om jag fortfarande kan känna mig trög. Jag kan visa känslor igen. Jag kan säga om jag blir kränkt, ledsen och jag blev överraskad när jag tyckte att det var kul att åka pulka. Jag använder inte våld här utan har lärt mig hantera aggressiviteten. Jag gillar att skriva uppsats i svenska för då kan jag jobba med mig själv.

Jag ska gottgöra allt. Jag får inte göra mamma besviken igen. Fortfarande är relationen skör. Men livet blir bättre och bättre.

Jakob 18 år

Text: Annica Carlsson – Bergdahl
Foto: Jerker Andersson

"Så jävla fast i drogerna" (del 1 av 3)
"Så jävla fast i drogerna" (del 2 av 3)

Läs även "22 år av skitliv räcker"

”Så jävla fast i drogerna” är tredje delen av tre i en självupplevd historia av idag 18-åriga Jakob (som egentligen heter något annat). Förutom Jakob, kan ni läsare även lära känna 24-åriga Jenny och 13-åriga Nathalie genom deras egna berättelser. Alla har de erfarenheter de vill dela med sig av.   

Berättelsen ”Så jävla fast i drogern” är en del av Drugsmarts tema Förändring. Ni kommer att få läsa olika reportage och artiklar där den röda tråden är någon form av förändring.