Att våga berätta

Jag hade precis som alla andra haft en betydligt tuffare tillvaro utan stöd från andra. Det jag insett det senaste är att dessa personer egentligen är ytterst få i mitt liv. Jag säger inte att jag har haft det svårare än någon annan, men jag säger att jag hade det svårt under min uppväxt. Att sakna personer att lita på genom uppväxten har definitivt satt sina spår hos mig, både hur jag är nu och hur jag varit genom mina tjugofem år på jorden. Jag tror att läget hade varit annorlunda om jag haft fler personer att lita på eller rättare sagt, vågat lita på.

En av de personer som jag har mycket att tacka för och som hjälpte mig genom ett av det största hindren i min uppväxt är Karin, min kuratorskontakt under gymnasiet. Hon var min första kontakt med någon form av hjälp/bearbetning och jag gillade henne inte alls. Jag gnällde, ynkade och tyckte att det var allmänt jobbigt att gå dit. Jag var förmodligen inte alls någon trevlig tjej att ha att göra med under de där mötena. Men det jag förstod efter allt fler möten med henne var att hon faktiskt kunde och ville hjälpa mig. Hon ställde frågor när jag inte ville prata och hon gnällde aldrig på mina korta och muttrandesvar. Jag ville ha hjälp och jag ville tala med henne men jag orkade inte. Jag orkade inte dra upp alla minnen och jag orkade inte släppa någon in på livet. Men även om jag kanske inte tog tillvara på tiden som jag borde ha gjort hjälpte hon mig att förstå mycket. Hon hjälpte mig att komma närmare min mamma.

Ända fram till dess att jag passerat arton år trodde mamma att pappa börjat dricka på senare år. Hon trodde att det först var då allt hände. Hon visste inte hur jag haft det hos pappa åren efter skilsmässan och inte hur jag egentligen mått. Det Karin hjälpte mig med var att våga berätta för mamma. Hon hjälpte mig att förstå att det varken hjälpte mig, mamma eller pappa att inte berätta hur det egentligen varit för mamma. Att jag faktiskt undanhållit hur jag hade det hos pappa för henne och att jag ljugit för henne när hon frågat hur jag hade det hos pappa. Att jag svarade att allt var bra där trots att det inte alls var det. Jag visste att min mamma skulle förstå varför jag ljugit, varför jag skyddat pappa och varför jag agerat som jag gjort. Men. Jag visste också att hon skulle bli ledsen, dra på sig skulden för att hon lät mig bo hos pappa och att även hon skulle bli påmind om det förgångna. Det Karin hjälpte mig med här var att förstå att det var bättre att orsaka denna "smärta" än att hålla det hemligt, att det skulle bli bäst om jag berättade sanningen. Hon stöttade mig innan och hon stöttade mig efteråt.

Att även om jag och mamma hade en jobbig eftermiddag tillsammans där mycket gammalt drogs upp, är jag grymt tacksam för att jag tillslut valde att dra upp det. Jag är också grymt tacksam för att Karin fick mig att förstå detta och komma fram till det beslutet, utan henne hade jag förmodligen aldrig berättat sanningen. Och utan att ha berättat sanningen för mamma är jag säker på att jag inte hade varit där jag idag är. Att jag idag hade bloggat om min uppväxt på ett så pass öppet sätt som jag idag gör. För mig är detta ett otroligt stort steg och detta har jag Karin att tacka mycket för.

Jag har bestämt mig för att någon gång tacka Karin ordentligt för detta.