Saknad och längtan - avundsjuka?

Jag har alltid älskat min pappa. Jag har aldrig hatat honom eller tyckt illa om honom. Jag har däremot tyckt illa om flera av hans handlingar och beslut. Men. Jag har alltid älskat min pappa.

Något jag däremot upplevt under min uppväxt är en enorm saknad och längtan. Jag har saknat den pappa jag hade som liten flicka, jag har saknat honom som han var innan alkoholen tog över. Visst kan det vara svårt att säga att jag saknar honom som han var då, för visst kan jag villigt erkänna att jag minns ytterst lite från de åren, jag var faktiskt inte äldre än sju år när mina föräldrar separerade. Men i det här fallet är det trots allt de åren jag glorifierat och saknat.

Något som jag vid ett flertal tillfällen fått frågor om handlar om andras pappor. Om jag har varit avundsjuk på andra barn/ungdomar som har haft en pappa utan missbruksproblematik och om jag avundats mina vänner. Detta är något som jag helt ärligt kan svara nej på. Jag har aldrig velat byta pappa med någon annan och jag har aldrig velat välja bort den pappa jag fått mot en pappa utan alkoholproblem.

Avundsjuka är i det här fallet helt fel ord för mig. Avundsjuka är inget jag vill säga att jag känt alls inför min eller andras pappor. Däremot (som jag nämnt tidigare) har jag upplevt en enorm saknad och längtan. Det är sant att jag aldrig har velat byta pappa men, jag har velat få tillbaka den pappa jag en gång hade. En pappa som gjorde allt för mig, en pappa man kunde tala med allt om och en pappa som inte styrdes av flaskan. Jag saknar och längtar efter honom som han var förr och det finns inte mycket jag inte skulle sätta på spel för att få tillbaka honom.

Jag är inte avundsjuk, jag saknar och längtar bara efter min pappa. Min pappa som jag vill minnas honom från tiden innan han blev missbrukare.