Sanning eller lögn - en hårfin skillnad?

Som jag i tidigare delar nämnt är fasaden något av det tyngsta med att växa upp med en missbrukande förälder. Med andra ord; att ständigt vara på sin vakt och att ständigt reflektera över sina handlingar och det man säger, allt för att skydda missbrukaren (och sig själv?) - upprätthålla fasaden. Det krävs inte bara att man inte säger det man inte får säga, man måste även akta sig för att samtidigt hålla sig så nära verkligheten det går. Denna verklighet som tillslut blir otroligt vag och luddig. För desto mer man skyddar, ljuger, hittar på och förvränger, desto svårare blir det att minnas vad det är man har sagt. Desto svårare detta blir, desto svårare blir det också att minnas vad som faktiskt hänt. Vad som har blivit en "sanninge" genom lögner och vad som är den verkliga sanningen - det som egentligen hände.

För även om det är sorgligt så påverkas man av sina lögner. Säger man Jag lovar att det är jättebra hos pappa och Nej min pappa är inte alkoholist tillräckligt många gånger så kommer det tillslut att bli sant. Man förvränger och förtränger sanningen så till den grad att man tillslut tror sig själv. Man har skyddat fasaden så hårt med sina näbbar och klor att man inte längre minns det som verkligen hände - sanningen.

Det jag ovan menade är att alla dessa lögner och "skyddsmekanismer" har satt djupa spår hos mig och är förmodligen mitt största "men" efter min barndom. Det var svårt att dra sig ur nätet jag och pappa byggt upp och nu vill jag aldrig mer tillbaka. Jag vill inte ljuga eller reservera mig själv för att behaga eller skydda någon annan. Jag vill aldrig mer ha med lögner att göra.

 
På sättet jag menar här är att jag blivit otroligt rädd för lögner. Inte bara för att behöva ljuga själv (som jag gjort under hela min uppväxt) utan även för andras lögner. I mitt fall har detta fått betydelse genom att jag blir otroligt sårad av att bli anklagad för att ljuga. Detta sårar i och med att jag verkligen jobbat med att sluta ljuga och skydda, att då inte bli trodd (när jag absolut inte ljuger) gör mig lätt ledsen. Jag har inte ljugit på många år nu och jag vill aldrig mer tillbaka dit. I och med min rädsla för att halka tillbaka in i en värld där det inte finns någon sanning finns också rädslan för att andra människor ska ljuga och att detta nät sakta men säkert ska byggas upp ändå.

Därför, vill man såra mig ska man ljuga för mig eller de mest effektiva - anklaga mig för att ljuga.